Osynliga spår – några minnen fortsätter att peka mot skuggor Jag försöker lyssna, men ljuden drunknar i tystnad. Kanske har de aldrig funnits – bara ekon som föll sönder i tomhetens brunn. Rörelser som försvann, utan avtryck. Ingen såg dem lämna rummet. Kanske var de aldrig här. Minnet av islagda vatten smälter i sommarens famn, förlorar sin form i vattnets glimrande yta. Det som en gång var hårt, som bar vår tyngd – försvinner nu. Spår gömda i sanden, utraderade av vinden och av andras liv. Någon gick här – eller många. Vad är verkligt när alla spår blivit lika? Vindar smeker världen som om den vore hud. Det vi såg – kanske var det något annat som förändrade oss. Det osynliga – visar sig ibland. Inte för den som ser, utan för den som vill se. Och kanske är det nu, just nu, det sker. Så låt oss lyssna igen, inte efter ljud – utan efter rörelserna vi nästan glömde. Det är dags att finna det som är viktigt. Inte sedan. Nu.